Back to Articles
På förra skivan Devil's road jobbade de för första gången med Victor van Vugt och de använde ganska mycket stråkar. Det gör de även denna gång. Men nu har de lagt till ett rökigt blås och xylofon när detta har känts rätt. På några spår svischar det också lite syntar och någon mellotron i bakgrunden.
Men Chris Eckman och Carla Torgerson, paret som leder the Walkabouts, har alltid handlat mer om låtar än om något annat och nu har de hunnit så långt i karriären att deras sätt att skriva känns igen omedelbart. Det urholkar känslan en aning eftersom greppen känns igen allt för väl. Men när de får till det så där på riktigt är Walkabouts fortfarande svidande bra. Det visar inte minst Follow me an angel, öppningsspåret på Nighttown.
Stefan Malmqvist
Själv drabbades jag av allergi efter den praktsega spelningen på Studion förra året och har nu mycket svårt att ta till mig Walkabouts. Jag hör att en handfull låtar håller hög klass, jag noterar att texterna bitvis är lysande - men mestadels känner jag mig likafullt uttråkad. Så kan det gå.
Per Bjurman
Walkabouts konsert på Studion i Stockholm beskrevs som loj och intetsägande. En trygg konsert från ett band som inte tar några onödiga risker. För att ta reda på om bandet är så fegt som rescensenterna gör gällande, träffar funbase Carla Torgerson, sångerska och låtskrivare i bandet.
När jag kommer till hotellet visar det sig att bandets kärntrupp, paret Carla Torgerson och Chris Eckman, precis varit ute och sett sig om i ett vårsoligt Stockholm. Något som de vanligtvis inte har så mycket tid till. Carla som studerat tyska, frågar mig om massa ord hon sett i Gamla Stan där hon shoppat under eftermiddagen.
Hon hyllar europeiska städer i jämförelse med USA. Att se barn leka på isen och föräldrar som spatserar i vårsolen istället för uteliggare är något hon verkligen uppskattar. Bandet valde därför ett Virgin i Tyskland, när deras förra bolag, Sub Pop köptes upp. Tack vare bytet till Virgin fick de också råd att göra något de länge velat.
Nämligen att spela tillsammans med en hel stråkorkester. Tidigare har deras vän Mark Nichols arrangerat små stråkpartier åt dem, men på Devils Road kunde man använda Warzsawas filharmoniska orkester. De var billiga och var vana att spela in annat än klassisk musik.
Via tips från det engelska bandet Tindersticks, träffade de producenten Victor Van Vugt som bl a spelat in Nick Cave. De letade länge efter en studio, då man ville göra något nytt. I Seattle kom kompisar och föräldrar och tittade in, vilket störde koncentrationen. Istället åkte man till Conny Planks legendariska studio utanför Köln, där band som Kraftwerk, Devo och Eurythmics spelat in.
Där kunde de enligt Carla, i en mycket stimulerande miljö, koncentrera sig på att arbeta med plattan Devil's Road. Markarbetet ingick i studiohyran. Det sköttes av Conny Planks änka som var en verklig gourmetkock. För mat är viktigt för Carla. Hon anser att det är bland de största njutningarna på en turné. Walkabouts är inget partyband, utan väljer istället att ta det lugnt, försöka se något museum, samt välja ut intressanta matställen mellan intervjuer och konserter.
Att jobba med en australiensisk producent var också något nytt. Hans mixningar resulterade i ett mer dynamiskt ljud. Amerikanska producenter brukar mest vara ute efter att skapa en volymmässig likformad ljudbild. Victor Van Vugt stod och drog i spakarna även under låtarnas gång. Han blev som en extra musiker.
Walkabouts är inte som alla andra seattleband. Musiken ligger långt från grungen. Carla berättar att det idag finns en experimentell scen i staden. Många band prövar nya instrument, vilket hon tycker är kul.
Det senaste tillskottet i det walkaboutska hemmet är ett piano som Chris försöker lära sig behärska. Medan Carla står vid disken sitter Chris och plinkar fram låtar vid pianot. Kanske några sånger som kommer dyka upp på något av Carlas och Chris soloalbum.
Carla berättar att man kommer att återvända till Sverige i samband med Hultsfredsfestivalen. Då kan hon få chansen att uppleva svensk sommarsol och delikatessen sill och nubbe. Svenskarna får chansen att mysa lite tillsammans med Walkabouts, för farliga är de knappast. Carla är snarare en nyfiken person som uppskattar de små sakerna i livet.
claes@funbase.se
Walkabouts är ett trevligt och mysigt band. Med sin akustiska, lugna folkrock med countryinslag som komp, berättade de ett knippe historier på Studion i Stockholm.
På den senaste skivan, Devils Road, har man tagit hjälp av Warszawas filharmoniska orkester. De fick givetvis inte plats på Studion. Nej, scenen var så liten att inte ens alla medlemmar fick plats. Terri Moeller på trummor satt längst bak, vid sidan av scenen. Hon var tydligen van, vilket bandets grundare, Chris Eckman, på gitarr och sång påpekade då Terri inte uppfattade diskussionen med de två något överförfriskade, men vänliga, personer som efter varje låt talade om för bandet hur bra det var.
Istället för en hel orkester hade man förstärkt bandet med två kvinnliga musiker. En på violin och harmonica som stod längst ut på scenen med ett moderligt leende, samt en cellist som såg ut att verkligen smeka cellon med välbehag, även om de båda stråkinstrumentalisterna led av en något bristfällig intonering.
Frontfiguren vid sidan av Chris Eckman är Carla Torgerson som med tårfyllda ögon i extranumret sjöng: - "Its breathing time, In Christmas Valley" Publiken höll andan.
Walkabouts musik är lågmäld folkrock med countryinslag. Den har drag av Australien och påminner om banden Go-Betweens, Triffids och Church som dök upp på 80-talet. Detta avspeglades i en publik med ganska hög medelålder som gled med i den småtrevliga lunk som bandet utstrålade.
Bandet saknar en riktig rökare. Musiken är långt ifrån farlig. Istället är den lyckligt vemodig. Som att återse sin älskade efter ett uppslitande gräl. En mysig hemmakväll där TV-n var utbytt mot Walkabouts.
claes@funbase.se
Från början var The Walkabouts ett litet band som med förtjänst blandade energisk punk med folk- och countrymusik. Året var 1984. Tolv år senare (lika med idag) har The Walkabouts vuxit till ett storslaget band som inte räds att vare sig anträda djävulens egen väg eller låna in Warsawas filharmoniska Orkester om så behövs. Grunden är fortfarande det amerikanska rockarvet, men på Devil's Road låter sig The Walkabouts genredefinieras så enkelt längre. De är sitt eget lätt melankoliska och episka jag. När jag lyssnar på Walkabouts nya skiva, den första för Virgin, kommer jag att tänka på The Triffids när de var som bäst. Bägge grupperna har något ödsligt och kargt över sig i känslan, samtidigt som melodierna och sången är varm och inbjudande. När jag kikar närmare på produktionsuppgifterna på skivan visar det sig att Triffids-känslan inte är den enda Australiensiska kopplingen, de har också använt producenten Victor Van Vugt, som jobbat med bla Nick Cave och Robert Foerster - två andra kända australier. Så att det låter som om detta Seattlegäng på något vis har lyckats adoptera en australisk känsla är inte så märkligt. The Walkabouts ska också tacka sin kompis Mark Nichols för de stråkarrangemang han har gjort åt gruppen på de sex låtarna där de har Warasawafilharmonin med, de lyfter verkligen musiken högt. I grunden är det The Walkabouts själva och deras sublima låtar som bär den tunga bördan. Tidigare skivor som New West Motel och Setting the Woods on Fire var bra och fick många superlativ men Devil's Road klår dessa plattor med ett par hästlängder. Och den 26:e februari gästar Walkabouts Stockholm igen, den som missar det borde få rejält med spö och alla sina plattor uppbrända som straff för att han eller hon inte fattar hur bra musik låter.
Stefan Malmqvist
THE WALKABOUTS
"Devil's Road"
(Virgin)
Plötsligt tycks alla pusselbitar ha fallit på plats för Seattle-bandet Walkabouts. Efter starten för mer än tio år sedan har gruppen släppt en handfull lovande, men ojämna skivor, som spretat åt alldeles för många håll. "Devil's Road" är mognare, mer genomtänkt och sammanhållen. Walkabouts har här äntligen funnit sin rätta musikaliska formel; storslagen och behärskad på en och samma gång.
Trots hemvist i Seattle har Walkabouts aldrig stått grunge-scenen särskilt nära, tvärtom. Stämningsmässigt gränsar man i dag mest till avsomnade Triffids från Australien, ett intryck som dessutom förstärks när Chris Eckman avlöser Carla Torgerson vid mikrofonen. Även sättet att använda stråkarrangemang, för att skapa större djup och mer dramatik i ljudbilden, påminner mycket om Triffids sätt att jobba. Eckmans låtskrivande har heller aldrig varit bättre. Låtar som "When Fortune Smiles", "The Light Will Stay" och "Blue Head Flame" glöder länge. Förmodligen ända till årets slut då det blir dags att lista 1996 års bästa plattor.
FREDRIK EMDÉN
Bandet väver in dolda meningar, underströmmar, hot och löften i till synes enkla, stillsamma sånger. Det är stor konst. Om det finns en tråd som löper från Triffids över Waterboys och American Music Club till Leonard Cohen, då har Walkabouts hittat den.
De har varit i Polen och lånat Warszawas pampiga filharmoniska orkester och sedan slipat resten i Feltkirch i Tyskland. Likt en återhållsam Nick Cave sjunger Chris Eckman om livets svartaste sidor. Och när Carla Torgerson i "The lights will stay on" sjunger "If you bury me/ add three feet to it/ one for your sorrow/ two for your sweat/ three for the strange things we never forget" är det stort, svart, mystiskt och rörande. Ett givet köp för beundrare av små, men dramatiska gester.
Peter Öhman
Back to Articles